18010068_10155134173598898_2061551452890208639_n Svenska Konservativa Profiler – Recension STARTBILLEDE.JPG Översättning av Edmund Burke gustavadolf The Invention of Tradition

Svenska Konservativa Profiler – Recension

April 19, 2017

Finns det en svensk konservatism? Att det finns en brittisk konservatism, och att denna idétradition har sitt ursprung där är de flesta medvetna om. Även amerikansk konservatism får man ofta höra talas om. Men vad är det som utgör en renodlad svensk konservatism? Simon O. Pettersson har i sin nya bok Svenska Konservativa Profiler samlat ihop de 29 största namnen inom svensk konservatism för att presentera en i sammanhanget unik framställning av denna idéhistoriska tradition.

Konservatism är ingen ideologi med en i förhand bestämd utopi som samhället bör sträva efter. Den tar sin utgångspunkt i människans erfarenhet och baserar sig på det som är unikt för den plats människor råkar bo i. Därför kan man tala om just en ’svensk konservatism.’ Att samla en rad tänkare under denna betäckning är ingen enkel sak. Först måste man ha klart för sig vad konservatism är, samtidigt som man måste göra avvägningen om författarnas självdefinitioner bör spela någon roll. I denna bok utgår Pettersson från en definition som liknar den av den amerikanske historikern Russell Kirk; en tro på en tradition som i någon mån måste tolkas transcendentalt (det vill säga, något blir inte tradition bara för att det har existerat ett antal år, utan den måste ha ett värde i sig), en tro på Gud, samt en förståelse för den historiska utvecklingen av en plats och/eller ett samhälle. Pettersson skriver ’Konservatismen framträder här i all sin bredd, det är människor av skild karaktär från skilda tider. Alla förenas i det att de i någon mening står på historien och traditionens sida.’

Det blir inte helt enkelt att hålla ihop alla tänkarna, men Petterson lyckas väl. Han delar upp tänkarna i de som fokuserar mer på det rent historiska (Magnus Stenbock) i människans tillvaro, de mer idealistiska tänkarna (Christopher Jacob Boström, Tage Lindbom), och de som utgör ett mellanting (Claes G. Ryn). Konservatismen har till följd av betoningen på människans egenart och det transcendentala fokuserat på just dessa två områden som Pettersson identifierar. Däremot blir det otydligt när Leonhard Fredrik Rääf både sägs vara en historiskt orienterad författare, och sedan en svåridentifierad tänkare.

Boken är i sitt upplägg historisk, och börjar med Hans Järta (1774-1847). Pettersson skriver att det visserligen alltid har funnits tänkare som kan ses som konservativa, och sådana som kan ses som mer radikala. Detta dialektiska förhållningssätt tror jag det ligger mycket i, men Pettersson verkar här mena att man skall utgå ifrån tänkare som varit verksamma under den tid konservatism har förståtts som ett förhållningssätt, fött ur reaktionen på den Franska Revolutionen, där han mycket riktigt nämner Francois-René de Chateaubriand’s tidskrift Le Conservateur (1818) som en utgångspunkt för termen. Därför blir det märkligt när Pettersson skriver att den ‘som till exempel läst Martin Luthers skrifter riktade mot bondeupproren i hans samtid känner lätt en doft av Edmund Burke.’ Detta vore förstås helt omöjligt historiskt, eftersom Burke var verksam långt efter Luther, och att deras utgångspunkter på många sätt var väldigt annorlunda. Beslutet att utgå ifrån det post-Revolutionära tänkandet förklarar varför sådana svenska tänkare som ansetts konservativa, likt Peter Forskål (1732-1763), inte får plats i denna bok.

Svenska Konservativa Profiler är en resa igenom det vida landskapet av den dolda svenska idéhistorien. Svenska konservativa tänkare har fallit i glömska, och därför är denna bok väldigt välkommen som en introduktion. Varje tänkare får en enkel beskrivning, som är tänkt att locka läsaren till vidare undersökning på egen hand. Petterssons önskan om att ’väcka läsarens lust till egna strövtåg i detta vida landskap’ lyckas gott och väl!

 

Karl Gustel Wärnberg, April 2017.

Översättning av Edmund Burke

September 23, 2016

Introduktion

1766 föll Markisen av Rockinghams regering, och ersattes av Lord Chathams regering. Lord Chatham var ingen mindre än William Pitt den äldre. Burke tog till pennan och skrev en kort historik över den fällda regeringen. Argumentet som förs fram är att regeringen förde med sig lugn i Imperiet, säkrade den Brittiska handeln, bevarade konstitutionen, och förstärkte invånarnas fri- och rättigheter, genom att inskränka statens rätt att konfiskera deras egendom. Burke hade hoppats att sitta med i en framtida regering, men Lord Chatham satte stop för detta. Resultatet blev att Burke såg sin framtid vid sidan av Rockhingham. Texten ger en första inblick i begynnelsen av moderna politiska partier, när Burke ställer upp Rockingham i kontrast mot Greven av Bute. Denna text tillhör en av de mindre kända och sällan citerade texterna av Burke, men det ger en förståelse för hur inblandad Burke var i dagspolitiken, samt av några av de idéer som sedermera kopplats till Burke; personlig frihet, privat egendom, och lag och ordning.

__________

EN KORT REDOGÖRELSE FÖR DEN NYLIGEN AVSATTA OCH KORTVARIGA REGERINGEN (1766)

Den förra administrationen tillträdde tjänsten under medling av Hertigen av Cumberland, den tionde dagen i juli, 1765; och avsattes efter en plan uppritad av Greven av Chatham, den trettionde dagen i juli, 1766, efter att ha varat i endast ett år och tjugo dagar.

Under denna tid

Komponerades konvulsionerna av det brittiska imperiet, genom upphävandet av den Amerikanska stämpellagen.

Men den Brittiska konstitutionella överlägesenheten bevarades genom lagen för att trygga koloniernas beroende.

Privata hus var lättade från jurisdiktionen av punktskatter, genom upphävandet av ciderskatten.

Den personliga friheten av medborgaren bekräftades, genom resolutionen mot generella arresteringsorder.

De lagfulla affärs- och vänskapshemligheterna gjordes okränkbara, genom resolutionen för fördömandet av beslagtagningen av identitetshandlingar.

Den Amerikanska handeln befriades från omdömeslösa och förödande påbud, – dess intäkter förbättrades, och befästes på rationell grund – dess handel utvidgades till främmande länder; medan alla fördelarna säkrades till Storbritannien, genom lagen för avskaffandet av vissa tullar, och uppmuntrande, reglerande samt säkrande av detta kungadömes handel, och de brittiska besittningarna i Amerika.

Material förseddes och försäkrades till våra tillverkare, – försäljningen av dessa tillverkningar ökade, – den Afrikanska handeln bevarades och utvidgades – principerna för navigation eftersträvades, och planen förbättrades, – och handeln för buljong gjordes gratis, säker, och permanent, genom lagen för att öppna vissa hamnar i Dominica och Jamaica.           

Regeringen var den första som föreslog och uppmuntrade offentliga träffar och kostnadsfri rådgivning från köpmän från alla delar av kungadömet, genom vilket det sannaste förståndet mottagits; stora fördelar har redan tillkommit köpmän och handeln, och de mest omfattande utsikterna öppnas för ytterligare förbättringar.

Under deras tid har intressena av våra södra och norra kolonier – innan dem huggande och disharmoniska – förståtts, jämförts, justerats, och förenats. Passionerna och fiendskapen mellan kolonierna, har genom omdömesgilla och mildare åtgärder, stillats och sammansatts, samt grunden lagts för en varaktig överenskommelse mellan dem.

Medan regeringen försåg frihet och handeln till sitt land som den sanna grunden för sin makt, konsulterade de dess intressen, de hävdade dess heder utomlands med lynne och med hävd; genom att skapa ett gynnsamt handelsfördrag med Ryssland; genom att likvidera Kanadalagarna till ägarnas tillfredställelse; genom att återuppliva och höja från dess aska förhandlingen för Manilla-lösesumman (Manilla ransom), som hade släckts och blivit övergiven av dess föregångare.

De behandlade sin Suverän med anständighet och med vördnad. De ogillade, och, det hoppas, förevigt avskaffade, den farliga och grundlagsvidriga möjligheten att avlägsna militära officerare från sina röster i Parlamentet. De var starkt bundna till de vänner av frihet, som hade löpt stora faror i dess tjänst, och försörjde dem istället för andra anspråk.

Med Greven av Bute hade de ingen personlig koppling, ingen korrespondens mellan råden. De varken uppvaktade honom eller förföljde honom. De utövade ingen korruption, ej heller var de någonsin misstänkta för det. De sålde inga ämbeten. De erhöll aldrig några mutor eller pensioner, varken vid tillträde eller utträde, för egen del, sina familjer, eller sina anhöriga.

I drivandet av sina åtgärder korsades de av en opposition av en ny och säregen karaktär, en opposition av tjänstemän och pensionärer. De stöddes av landets självförtroende. Och efter att ha suttit i regering efter många svårigheter och avskräckelser, lämnande dem efter uttryckliga beslut, som de hade accepterat på allvarlig begäran, av sin Kungliga herre.

Dessa är rena fakta; av en klar och offentlig natur; varken förlängda med genomarbetade resonemang, ej heller förstärkta av vackert inlindad vältalighet. De är tjänster av ett enda år.

Avlägsnandet av den regeringen från makten är inte för dem för tidig, eftersom de var vid makten tillräckligt länge för att uppnå många planer av offentlig nytta; och, genom sin uthållighet och bestämdhet, gjorde de vägen smidig och enkel åt sina efterträdare, efter att ha lämnat Kung och fosterland i ett mycket bättre skick än när de tillträdde. Genom det humör de manifesterar, verkar de nu inte ha någon annan önskan än att sina efterträdare kan göra allmänheten en lika verklig och trogen tjänst som de har gjort.

__________

ORIGINAL

A SHORT ACCOUNT OF A LATE SHORT ADMINISTRATION. 1766.

The late administration came into employment, under the mediation of the Duke of Cumberland, on the tenth day of July, 1765; and was removed, upon a plan settled by the Earl of Chatham, on the thirtieth day of July, 1766, having lasted just one year and twenty days.

In that space of time The distractions of the British empire were composed, by the repeal of the American stamp

act; But the constitutional superiority of Great Britain was preserved by the act for securing the

dependence of the colonies. Private houses were relieved from the jurisdiction of the excise, by the repeal of the cider

tax.

The personal liberty of the subject was confirmed, by the resolution against general warrants.

The lawful secrets of business and friendship were rendered inviolable, by the resolution for condemning the seizure of papers.

The trade of America was set free from injudicious and ruinous impositions,—its revenue was improved, and settled upon a rational foundation,—its commerce extended with foreign countries; while all the advantages were secured to Great Britain, by the act for repealing certain duties, and encouraging, regulating, and securing the trade of this kingdom, and the British dominions in America.

Materials were provided and insured to our manufactures,—the sale of these manufactures was increased,—the African trade preserved and extended,—the principles of the act of navigation pursued, and the plan improved,—and the trade for bullion rendered free, secure, and permanent, by the act for opening certain ports in Dominica and Jamaica.

That administration was the first which proposed and encouraged public meetings and free consultations of merchants from all parts of the kingdom; by which means the truest lights have been received; great benefits have been already derived to manufactures and commerce; and the most extensive prospects are opened for further improvement.

Under them, the interests of our northern and southern colonies, before that time jarring and dissonant, were understood, compared, adjusted, and perfectly reconciled. The passions and animosities of the colonies, by judicious and lenient measures, were allayed and composed, and the foundation laid for a lasting agreement amongst them.

Whilst that administration provided for the liberty and commerce of their country, as the true basis of its power, they consulted its interests, they asserted its honor abroad, with

temper and with firmness; by making an advantageous treaty of commerce with Russia; by obtaining a liquidation of the Canada bills, to the satisfaction of the proprietors; by reviving and raising from its ashes the negotiation for the Manilla ransom, which had been extinguished and abandoned by their predecessors.

They treated their sovereign with decency; with reverence. They discountenanced, and, it is hoped, forever abolished, the dangerous and unconstitutional practice of removing military officers for their votes in Parliament. They firmly adhered to those friends of liberty, who had run all hazards in its cause; and provided for them in preference to every other claim.

With the Earl of Bute they had no personal connection; no correspondence of councils. They neither courted him nor persecuted him. They practised no corruption; nor were they even suspected of it. They sold no offices. They obtained no reversions or pensions, either coming in or going out, for them selves, their families, or their dependents.

In the prosecution of their measures they were traversed by an opposition of a new and singular character; an opposition of placemen and pensioners. They were supported by the confidence of the nation. And having held their offices under many difficulties and discouragements, they left them at the express command, as they had accepted them at the earnest request, of their royal master.

These are plain facts; of a clear and public nature; neither extended by elaborate reasoning, nor heightened by the coloring of eloquence. They are the services of a single year.

The removal of that administration from power is not to them premature; since they were in office long enough to accomplish many plans of public utility; and, by their perseverance and resolution, rendered the way smooth and easy to their successors; having left their king

and their country in a much better condition than they found them. By the temper they manifest, they seem to have now no other wish than that their successors may do the public as real and as faithful service as they have done.

__________

Av: Edmund Burke.

Översättning: Karl Gustel Wärnberg, September 2016

 

The Invention of Tradition

July 23, 2015

The fact that traditions endow our lives with meaning seems to be something beyond dispute, even if these traditions have been invented to promote a specific end. The Invention of Tradition, which is a collection of essays edited by Eric Hobsbawm and Terence Ranger, sets out to show us the extent of how traditions have been used throughout history in the promotion of certain causes, ideas, or narratives. Primarily set in the 19th and 20th centuries, the book argues that many of the traditions we associate with today, are actually inventions of a not to far past. The logic of the book in describing the process of invented traditions seems to run roughly along this path: A) There is a historical fact, something that has happened in history. B) A tradition is invented, surrounding this historical fact and interpreting it in a certain way so as to favour the intention of the creator of the new tradition, and finally C) The promotion of the new invention.

Eric Hobsbawn presents us with a definition of ‘invented traditions’ in his opening chapter, stating that:

‘Invented tradition is taken to mean a set of practices, normally governed by overtly or tacitly accepted rules and of a ritual or symbolic nature, which seek to inculcate certain values and norms of behaviour by repetition, which automatically implies continuity with the past. In fact, where possible, they normally attempt to establish continuity with a suitable historic past.’[1]

These ‘invented traditions’ can be both constructed or emerge in a more complex manner, but Hobsbawm nevertheless seems to suggest a clear motive for the creation of said tradition. The ‘invention’ is born when a certain fact of the past, or ‘suitable historic past’ in Hobsbawm’s own words, is joined by certain ways of commemorating the past, so as to remind ourselves of what has happened. These practices, ceremonies or rituals, are joined by the attempt to impose certain values. I am reminded by a saying, that ‘once is a one-time thing, twice is a custom, and thrice is a tradition,’ implying that in the very essence of a tradition is the ‘norms of behaviour by repetition.’

An example of this invented tradition is presented already in the second chapter, where the distinguished historical scholar Hugh Trevor-Roper in The Invention of Tradition: The Highland Tradition of Scotland, argues that the highland image we have of bagpipes and tartan kilts, is an invention. The historical fact is the ancient history of the Celts and immigration. He proceeds to say that ‘the creation of an independent Highland tradition, and the imposition of that new tradition, with its outward badges, on the whole Scottish nation, was the work of the later eighteenth and early nineteenth centuries.’[2] Notice the words creation, imposition and outward badges. The whole idea first presented by Hobsbawm seems to be present here, namely that the tradition is invented, was ‘imposed’ implying a set of values and norms, and the ‘outward badges’ being a symbolic nature. One example of the invented Highland traditions presented by Trevor-Roper has to do with two English brothers who worked as manufacturers, and how they essentially fabricated the whole idea of certain tartan patterns representing specific clans. Here we come to the promotion of the tradition, as the brothers worked hard to promote the idea. They were ‘scholarly men who won converts by their transpicuous innocence.’ Another part of Trevor-Ropers paper is that a certain Macpherson invented an ‘indigenous literature for Celtic Scotland and, as a necessary support to it, a new history.’[3] It seems that he created this for what would seem as nefarious reasons, e.g. making a lot of money.

Yet another example of an invented tradition in the collection of essays is that of the British Monarchy, dealt with by David Cannadine. The historical fact is of course the monarchy itself, an institution dating back millennia. The invention, however, is the ritual surrounding the institution of the monarchy, one example being the coronation. Cannadine explains that the meaning may alter, although the practice itself is ancient. In a static age, the coronation will signify a ‘genuine reflection of, and reinforcement to, stability and consensus.’ In a period of change or conflict, on the other hand, it will present an entirely different picture, being formed to give the impression of ‘continuity, community and comfort.’[4]

The book is interesting in so far as it argues from a historical point of view, but it does not say much about the actual meaning of tradition other than that traditions can have many meanings. Traditions, the book seems to suggest, only represent what the institutor of the tradition wants it to mean. A tradition may very well be invented, but this must not necessarily always be the case. The philosopher Roger Scruton has argued that tradition is ‘the residue of critical conflicts, that which remains when the sounds and fury has dwindled to a schoolroom murmur.’[5] Scruton has also argued that tradition is a form of conveying information, a source of knowledge resounding through the ages.[6] In other words, the fact that a tradition is created is not of the essence, it is what the tradition tells us. If we take the example of coronation mentioned above, Scruton says that as one of the powers of tradition, it enacts the whole history of the nation, making history into reason, and ‘the past into a present aim.’ The second power of tradition is that it is something that arises from every organization in society.

Hobsbawm clearly distinguishes between ‘custom’ and ‘tradition.’ The tradition is characterized by imposed practices, and custom grows out organically as, for example, in ‘traditional’ societies. To clarify, he gives us the example of a judge. What the judge does is custom, whereas the wig, robe and other ‘formal paraphernalia,’ constitute the tradition. This distinction, however, is not as clear as it would seem at first glance. The wig and robe are a symbol of what the judge does, distinguishing office from person. The tradition in this case is closely tied to the custom, although it may undoubtedly vary between countries. What we find is that the tradition (as in the outer appearance of the judge) may be invented, but it is historically linked to the custom so as to transfer the knowledge of a man as a representative of law and order.

If we return to Scruton’s definition of tradition as the residue of critical conflicts, I think much of that which is written in The Invention of Tradition will appear in a new light. One could argue that many of the examples in the book are not actually an arbitrary invention by one or more people as a means of reaching private ends, but that these traditions appeared only after a long time of dispute as to exactly how things should be. The example of the tartan kilts only makes sense when considering some of the obstacles the previously mentioned brothers encountered. Trevor-Roper clearly gives one example when Walter Scott’s authority stood in the way of the publication of a manuscript the brothers had entitled Vestirarium Scotium. The argument could be extended to the example of coronations as well, as a monarch may want to use it as a tool to promote a certain image of him or her self, although many other voices can have a say as well, such as the Church, advisers and the public. The tradition of coronation therefore may have altered meanings, and the invention lays in the fact that it is promoting certain norms, but the critical reception of contemporaries and posterity are as important.

My criticism of the general argument presented in this book is this: there are many voices to be taken into account when considering the ‘invention of tradition,’ and a tradition may very well be invented, but to simply imply that traditions are a push of an ideological agenda is not convincing. The argument also consists in stating that the ‘traditions’ stand in the way of seeing the past clearly, and consequently we are only seeing that past through the invented traditions, usually invented by those in power. I could not disagree more, for these traditions even if they are invented, constitute a part of the past and show us some of the ideas prevailing at a given time in a given context. Through knowing the invented traditions, we may come to know the actual historical facts, but the inventions may in themselves be a source of knowledge.

Peter Burke has pointed out in a review of the book in an article for The English Historical Review, that the articles do not answer if the process of invention themselves are new or traditional.[7] Some of the traditions may have come about not as something planned, but as a misunderstanding, such as the examples presented in the book of the British presence in India and Africa by Bernard S. Cohen and Terence Ranger respectively. But even here we realize there is more to the picture than merely a plan or a misunderstanding – a dose of scepticism and experimentation emerges as when Cohn writes ‘the British experimented with varying forms of ritual to mark public occasions.’[8]

We read in the introductory chapter by Hobsbawm, that not only is there a distinction between custom and tradition, but also between ‘invented tradition’ and a ‘genuine tradition’, and when the old ways are alive ‘traditions need neither be revived not invented.’[9] The distinction does not seem absolute to me. On the one hand it could be argued that all traditions are invented to a certain extent, in so far as we have an interest in keeping them alive. On the other hand it could be claimed that no traditions are invented, they are born and developed organically in a process of critical reflection. It would seem as if the suggestion presented in this collection of essays is that an invented tradition clearly has an agenda, a thought that fits well with the narrative against ‘cultural nationalist historiography,’ which forms a part of Hobsbawm’s own wider agenda

Finally then it should be said that this book has the fundamental merit of sparking debate, not only at the time of its publication but surely still today some thirty years later. The book is a collection of essays written by historians and anthropologists, which gives the discussion of the topic of traditions a very specific perspective. Tradition still splits people between those who retain a great reverence for the past, and those who cannot or will not acknowledge the significance of present traditions brought about in many ways by past grievances. The fact that historical events at one point in history became traditions is secondary.

Karl Gustel Wärnberg, Juli 2015


[1] Eric Hobsbawm and Terence Ranger (ed.), The Invention of Tradition, (Cambridge; Cambridge University Press 1985), P. 1.

[2] Ibid, P.16.

[3] Ibid, P. 17.

[4] Ibid, P. 105.

[5] Roger Scruton, Culture Counts, (New York: Encounter Books, 2007), P. 4.

[6] Roger, Scruton, The Meaning of Conservatism, (United Kingdom: St. Augustine’s Press, 2002), PP. 30-36

[7] Peter Burke, Reviwe of ”The Invention of Tradition” by Eric Hobsbawm; Terence Ranger The English Historical Review, Vol. 101, No. 398 (Jan., 1986), PP. 316-317.

[8] Hobsbawm & Ranger, P. 177.

[9] Ibid. P. 8.

The Rise of the Paleo-Male

July 10, 2015

Recently it was made known to the public that Bruce Jenner no longer wanted to be known as Bruce, but as Caitlyn. Apparently this is a widespread phenomenon – individuals being born in the wrong body. The Swedish artist, Lars Anders Johansson, has in a song pointed out a harder solved problem, namely an illness he suffers from. In the song he sings about being born in the right body, but in the wrong time. The fight for old values is a life long struggle. I know how he feels. If Bruce, or Caitlyn, or any other ‘genderqueer’ person feels offended, they have no idea how I, and my fellow paleo-males, feel. To be omitted from the 50+ gender identities available to choose between on Facebook is a punch in our face.

Paleo comes from the Latin version of the Greek palaios. This means ‘old’ or ‘ancient’ or even ‘prehistoric.’ In this sense, the paleo-male is old-fashioned. He prefers the old to the new, and would rather sit at home and read a good book instead of watch TV or read the news, for they are both almost exclusively boring or indecent or both. He prefers vintage wine to modern made-up drinks like ‘sex on the beach’ in cheap bars. When he smokes, if he smokes, he smokes the pipe, a cigar or unfiltered cigarettes and not the so called ‘slims.’ When he listens to music it is usually Opera, Classical music, folk music or something from the roaring twenties. If he listens to modern technological music, it will surely be the first time he has ever heard the ‘song.’ He prefers art that depicts something real and beautiful, rather than the fake and vulgar. He prefers to confide his problems to a priest, rather than to a psychoanalyst. As for ‘sexual preferences’ he prefers not to discuss it, since he sees it as a personal matter that has gone far too off the rails in the public sphere.

Being a paleo-male is a lifestyle. But as scholars of gender issues will tell us, there is more to a gender than just the lifestyle. It is something intrinsic, something waiting, nay urging, to be expressed. The paleo-male therefore feels the need to dress appropriately according to occasion, and tries as best as he can to follow gentlemanly etiquette. He is, perhaps, not always successful.  As ‘The English Gentleman’ by Douglas Sutherland (Debrett, 1978) points out: ‘A Gentleman’s relationship with his fellow beings i[s] an extremely complex matter which outsiders often find difficult to understand. The result is that he gives offence when he is trying to be polite and, when he is being intentionally rude, it often passes over his victim’s head.’ The paleo-male aspires to be a noble man, but the term has been much abused. To be a noble man is a constant fight, and for the paleo-male to find comfort in his identity he must fight the temptations of the world. José Ortega y Gasset points out that:

‘It is annoying to see the degeneration suffered in ordinary speech by a word so inspiring as “nobility.” For, by coming to mean for many people hereditary “noble blood,” it is changed into something similar to common rights, into a static, passive quality which is received and transmitted like something inert. But the strict sense, the etymon of the word nobility is essentially dynamic. Noble means the “well known,” that is, known by everyone, famous, he who has made himself known by excelling the anonymous mass. It implies an unusual effort as the cause of his fame. Noble, then, is equivalent to effortful, excellent. The nobility or fame of the son is pure benefit. The son is known because the father made himself famous.’

The gender expression is further found in the way he tries to emulate the characteristics of past men, usually his own forefathers. But he cannot inherit this identity. It is an identity fought for by every consecutive generation. He is confident in his manliness, but the norms of society, or perhaps lack of such, make him feel unsecure in an ever-changing world. He therefore withdraws from the world and prefers to be in the company of other paleo-males and his family. Jacob Rees-Mogg MP captured the paleo-male attitude quite well when he was accused of being a ‘17th century man’ and retorted ‘I’m surprised to hear I’m so modern!’ Another person who has captured this attitude is the late Alan Clark MP when he wrote ‘we don’t want any f***ing new ideas!’ in his diaries.

The Paleo-male can also be described as a Dandy, or a Fogey or perhaps even as a ‘tweed crusader.’ These do, however, not reach all the way, as they describe characteristics of a male, but not his gender identity. What differs the paleo-male from ‘cis-males’ or far worse, neo-males (!), is the fact that he identifies more with the men of the past than with his fellow males of the modern world. In the political spectrum the paleo-male cane be found anywhere, but due to his attraction to the old rather than the new he is most likely a conservative. It has been pointed out that conservatives rather live in peace than discuss or debate. In some cases he is a Tory anarchist, due to his relaxed nature and longing to the days of aristocratic rule or maybe even the Divine Right of Kings. He dislikes all politicians alike, because he does not trust them. However, he does not trust people enough to think it better to get rid of politicians completely. In the words of Orwell when describing Swift: ‘He is a Tory anarchist, despising authority while disbelieving in liberty, and preserving the aristocratic outlook while seeing clearly that the existing aristocracy is degenerate and contemptible.’ He also believes in the need for religion, even if he himself may not be a fervent believer. Yes it can be lonely to be a paleo-male at times, but as Gordon Gekko, the Wall Street film villain reminds us: ‘if you need a friend, get a dog.’

It is a tough lifestyle, and society is not helping the paleo-males of the world feel comfortable in their gender identity. In a world run by self-service counters in the ‘local’ Sainsbury’s, banks which require cards, pins and various other forms of unnavigable technology, mobile phones that no longer necessarily need to be used for phone calls and where School/University work has to be handed in through a labyrinth in newspeak called a ‘website,’ rather than directly to the teacher, the paleo-male is feeling increasingly alienated. This is a plea for help. We demand acceptance and formal recognition by society. We might be in the position of defending a lost cause. But we are not ashamed of who we are.

 

You can #CallMeKarl.

 

Karl Gustel Wärnberg, Juli 2015.

 

Ett konservativt argument mot nätneutralitet

July 8, 2015

En gång i tiden fanns inte internet. Ville du skriva i en tidning eller prata i radio fanns det någon som tog ansvar för att det du skrev eller sa inte var olagligt. Den ansvariga utgivaren kunde åka på kännbara rättsliga konsekvenser om du missbrukade detta. Det kunde bli böter och i värsta fall fängelse.

Idag har vi internet, och nu finns de facto inte den begränsningen. I praktiken är det förstås din internetleverantör respektive sajternas ägare som tillhandahåller tjänsterna som du använder. Men av någon anledning behandlas det inte likvärdigt. Det är tekniken som har utvecklats, inte samhället som fått för sig att allt ska vara tillåtet. När det pratas om att inskränka rätten till anonymitet eller göra sajter juridiskt ansvariga för det som skrivs i kommentarsfält är det egentligen inget annat än en justering för att få dagens medium att lyda under samma regler som andra.

De som försvarar den absoluta ”friheten” att få skriva vad man vill pratar gärna om s. k. nätneutralitet. Nätneutralitet är ett begrepp som från början kommer från piratrörelsen och innebär att all trafik som färdas på internet ska behandlas lika. Detta för att internetleverantörer inte exempelvis ska kunna begränsa nedladdningar från vissa sajter (som delar upphovsrättsskyddat material) eller blockera de sajterna för sina användare.

Att folk laddar ner saker på nätet utan att betala för det är, måhända man kan tycka illa om det, inte akut samhällsfara för någon annan än Bert Karlsson. Idén om nätneutralitet har dock betydligt fler konsekvenser än så. Den innebär exempelvis att du som leverantör inte kan ta ansvar för om dina användare begår eller planerar brott på nätet. Du blir i praktiken tvingad att tillhandahålla ett vapen för de som vill förstöra din framtid och ditt land.

Varför ska vi behandla propaganda som uppmanar till våld och förstörelse från samhällsfiender som ISIS, Revolutionära fronten eller Svenska motståndsrörelsen likvärdigt med tips om kokböcker eller valfjäsk från Folkpartiet? Skulle vi göra samma sak med propaganda från en fiendemakt i form av en annan stat som vill ta över vårt land med våld?

I min värld är det nämligen samma sak. I terrorns era är det särskilt viktigt att kunna ha koll på trafiken på nätet. Det är ingen hemlighet att en stor del av rekryteringen till ISIS sker via nätet, exempelvis. Knarklangare, terrorister, hälare, hallickar, pedofiler och extremister av olika slag, alla använder de tjänster som anonymitetswebbläsaren Tor och låtsasvaluta som BitCoin för att kunna gömma sig från rättvisan. Och nätleverantörerna är tvungna att låta dem hållas.

Ett annat problem som exploderat är det så kallade näthatet. Man kan tycka att debatten är ensidig och ignorerar allt det hat som kommer från vänster eller från etablerade journalister och proffstyckare. Men förödande för enskilda är det i alla fall. Journalister som tvingas leva under polisbevakning efter dödshot från anonyma människor på nätet. Elever som mår dåligt av att gå till skolan för att skolkamrater trakasserat dem på nätet. Varför ska det vara mer accepterat än om samma saker sagts i klassrummet?

Yttrandefriheten är viktig i den mån att man måste kunna påtala problem i olika sammanhang. Det är dock ingen mänsklig rättighet att förtala och förolämpa andra människor. Att säga eller skriva någon i syfte att få en annan människa att må dåligt är en form av psykiskt våld och inte en åsikt. Det gallrar ut de som inte mäktar med och lämnar bara kvar de hjärtlösa och ociviliserade att dominera diskussionen. Det gör varken gott för samhällsklimatet eller det demokratiska samtalet.

Den konservativa kan inte stödja en sådan utveckling. För henne är frihet under ansvar ledordet. Kan du inte ta ansvar för din frihet ska du heller inte ha den. Handhåller du en plattform där människor kan skriva saker är det också ditt ansvar att se till att de inte skriver olagliga saker. Oavsett om den är på ett papper eller i en datamaskin.