18010068_10155134173598898_2061551452890208639_n Svenska Konservativa Profiler – Recension STARTBILLEDE.JPG Översättning av Edmund Burke gustavadolf The Invention of Tradition

Grattis till vågmästarrollen, V

Går det att säga något annat till Vänsterpartiet? Även om Löfven, med fackliga förhandlingstekniker och varslingar, framstår som segraren över Alliansen med decemberöverenskommelsen har Vänsterpartiet tillskansat sig, även utan ministerposter, mer makt än de troligtvis någonsin haft tidigare. Överenskommelsen, som bygger på att den största “partikonstellationen” ska få sin budget och statsminister “igenomsläppt” av den mindre partikonstellationen, gör Socialdemokraterna och Miljöpartiet beroende av Vänsterpartiet eftersom att Alliansen har fler riksdagsledamöter än S+MP. För att räknas som största konstellation måste man ha med Vänsterpartiet vilket gör Vänsterpartiet till de facto vågmästare. Samtidigt lovar Alliansen att lägga ned sina röster för kommande vänsterbudgetar vilket innebär att Löfven inte behöver oroa sig för att gå för långt åt vänster och förlora sitt stöd i riksdagen på grund av det (som han också gjorde vid budgetomröstningen för några veckor sedan).

Det har upprepats att Sverige har en lång historia av minoritetsstyre, både med enkammar- och tvåkammarriksdag. Även om det är sant i sak att det normala i Sverige är att ha en regering beståendes av partier som endast utgör en minoritet i riksdagen så har detta inte inneburit att regeringen fått fritt spelrum av oppositionen. Tvärtom har minoritetsstyret bidragit till att vi fått den tradition av samförstånd och, som verkar vara modet just nu, ansvar. När en regering förstått att den inte kommer få igenom sin egen budget ligger det därför hos dem att anpassa den budgeten för att den ska gillas bättre av riksdagen. Om något sånt stöd inte går att få bör statsministern avgå och lämna plats åt någon annan att bilda regering. Om inget av det går är svaret extra val. Det går därför knappast att påstå att överenskommelsen vilar på någon historisk grund i svenska sammanhang.

Enligt handslaget ska överenskommelsen gälla till 2022. Betyder det att Alliansen är fullt villiga att fortsätta med att i åtta år stödja en regering och budget som är dikterad av Vänsterpartiet? Alliansen beskylldes både under och efter valrörelsen för att ha saknat visioner och snarare spelat alldeles för mycket på regeringsduglighet och statsmannamässighet samt, framförallt, att man håller vad man lovar. Hur ska man få en chans att åter bli ett regeringsalternativ som vinner val med stora visioner för Sverige när man sätter sig själv i rollen som passivt stödhjul till en vänsterregering? Hur kan man ge sig själv rätten att i valrörelsen 2018 kritisera saker regeringen genomfört när det skett med ens eget, om än passiva, stöd?

I en demokrati är det alltid mer gillat av väljare att vara för något än att vara mot något. Oavsett nobla motiv kommer inte väljare uppskatta att Alliansen begår politiskt självmord och fråntar sig själva rollen som aktiv opposition (även om man påstår något annat). Väljare kommer inte belöna Alliansen för att man “tagit ansvar” för att stänga ute Sverigedemokraterna. Alliansens väljare vill att Alliansen ska genomföra politiken de fick mandat av folket att genomföra. Även om man siktar på att lättare kunna regera efter 2018 är en viktig fråga att ställa sig om väljarna ens kommer komma ihåg vad Alliansen är när man inte kämpat för att få sin politik igenom på fyra år.

Borggårdskrisen 2014

Det är lite av en klyscha att påstå att historien upprepar sig; snarare kan iakttaganden som stärker detta påstående tillskrivas vår medfödda instinkt att försöka hitta mönster var vi än ser. Ändå är det ibland nyttigt att dra historiska paraleller till tidigare händelser i vår historia. En sådan händelse utspelade sig för exakt 100 år sedan, den sjätte februari 1914. Parlamentarismens intåg i svensk konstitutionell historia må ha bidragit till många goda ting, men en budgetpost som alltid kommer vara svår att försvara är försvarsbudgeten. Med vallöften om att skära i försvarsutgifterna bildade liberalerna regering med socialdemokraterna 1911, samtidigt som andra såg orosmoln över Europa.

Den som kan sin historia vet att engagerade högerpolitiker till sist fick Gustav V att hålla ett tal skrivet av Sven Hedin där han inte bara utmanade den destruktiva försvarspolitiken som förts men även protesterade mot ökningen av den parlamentariska makten som skett på bekostnad av kungamakten. Den tillfälliga segern tillföll Gustav V och hans anhängare med den liberala regeringens avgång några dagar senare men det visade sig att parlamentarismen gått för långt för att kunna tolerera sådant beteende från monarkens sida och den konstitutionella krisen fick inga konkreta långsiktiga fördelar för monarkin. Hur kunde då kungen sitta kvar? En stor del av svaret på denna fråga tillskrivs att han hade rätt. Som vi alla vet kom Europa att dras in i ett krig som varade fyra år och kungens linje i försvarsdebatten blev en självklarhet.

Men en försvarspolitik kan inte bedömas utifrån huruvida man i efterhand kan se om den “hade rätt”. Försvar från utländska aggressioner hör till en stats kärnuppgifter och kan skiljas från andra uppgifter som utbildning, arbetslöshetsstöd och sjukvård på det sättet att den är nödvändig för att allt annat ska kunna garanteras. En stark försvarsmakt är priset vi måste betala för att kunna ägna oss åt andra saker i fred.

En kanske ännu större skillnad mellan försvarspolitiken och övriga ansvarsområden för staten är att om du misslyckas med försvarspolitiken, och det värsta tänkbara inträffar, får du ingen andra chans. Det går inte att tillsätta utredningar som ska se om det inte hade kunnat gå att lösa på annat sätt och det går inte att rösta bort ockupationsstyrkor. Krig har alltid varit en oundviklig del av mänskligheten sedan historiens början och hur mycket vi än kan hoppas att ett slut på detta skulle inträffa under vår livstid är det ibland viktigare att lägga utopierna på hyllan och rätta kartan efter terrängen.

Idag är det andra orosmoln som sänker sig över Europa. Samtidigt som Västeuropa bedriver en av historiens största kollektiva nedrustningar och USA skiftar fokus mot Stilla Havet har Ryssland visat att de inte bara har kapacitet att återupprätta sin militär utan även har viljan att använda sin makt i relationer med grannländer som Georgien och Ukraina. Antagligen får vi inte se Carl XVI Gustaf hålla ett tal till 30 000 svenska bönder eller utmana den parlamentariska regeringens legitimitet i försvarsfrågan men ingen regering, vare sig underställd svenska folket eller Guds Nåde, lyssnar på en tyst befolkning. Därför vill jag avsluta detta inlägg med en länk till en namninsamling som ska skickas tillsammans med ett brev till Carl XVI Gustaf och Fredrik Reinfeldt: http://bondetaget.se/.

Populism eller ansvarstagande?

2013 blev året där ögonen öppnades för många svenskar angående vårt försvars egentliga tillstånd och faktumet att realpolitiska verkligheter inte upphör att existera för att en mur faller. Efter reaktioner på alltifrån ryska bombflygsövningar till citat om enveckasförsvar har partistrateger hos alla riksdagspartier blivit väl medvetna om denna till synes helt obrukade väljargrupp. Sverigedemokraterna har förstås haft en återgång till ett starkt invasionsförsvar skrivet i partiprogrammet en längre tid men misslyckades helt med att dra nytta av försvarsdebatten som drog igång under våren. SD är, och kommer under överskådlig framtid vara, ett parti som får röster för sin invandringspolitik.

Efter att det försvarspolitiska året 2013 avslutats med en FOI-rapport som kom fram till att alla ursäkter som cirkulerat om att Ryssland skulle vara ekonomiskt och politiskt inkapabla att rusta upp sitt försvar inte längre stämde hade spelpjäserna lagts upp inför “supervalåret” 2014 och redan nu, dagen innan försvarskonferensen i Sälen, släpper DN en artikel med citat från försvarsberedningens moderata ordförande Cecilia Widegren. Widegren ger sken av att Nya Moderaterna svängt helt i frågan och kommer flytta fokus från utländska insatser till det faktiska försvaret av Sverige, t.o.m. Nato-medlemskap kan komma att läggas på förhandlingsbordet, om man ska tro Widegren.

Lite som en termometer på hur absurd försvarspolitik i Sverige är 2014 avslutas artikeln med ett citat från Peter Hultqvist (S) som ställer sig “försiktigt positiv” till att Moderaterna “anpassar sig efter den linje vi drivit under en lång period“. Inflikas här ska även det Löfven sagt i en intervju till DI som publicerades idag där menar att Alliansen misskött försvarspolitiken och att han vill att S ska jobba för ett stärkt invasionsförsvar med fokus på försvaret av just Sverige.

Sveriges försvar sitter mitt i en rävsax. Å ena sidan har vi en regering som haft åtta år på sig att prioritera det men istället skjutit problemen framför sig genom några artillerisalvor med floskler. Å andra sidan har vi en opposition där visserligen S skulle kunna försöka göra ett aktivt stöd för ett stärkt försvar. Men vilka tänkte de bilda regering med? Vänsterpartiet som klassificerar klassklyftor som försvarspolitik eller Miljöpartiet som på sikt vill gå mot ett “ickevåldsförsvar“?

Även om det ser dystert ut har 2014 möjligheten att bli året den svenska försvarsslakten i alla fall började avta, något vi bör ha i åtanke vid riksdagsvalet i september.

Vissa gränser finns av ett skäl

Lagom till det nya året presenterar regeringen, med Ullenhag i spetsen, sin samlade strategi för hbt-personer. Strategin i sig är det inget fel på, ett exempel är myndigheters fokus på hatbrott. Hatbrott mot personer baserade på dess sexuella läggningar är lika avskyvärda som andra brott och om det finns skäl att tro att ansvariga myndigheter inte sköter sitt arbete med att garantera medborgarnas trygghet och säkerhet i denna fråga är det något som alldeles riktigt bör åtgärdas.

Det konstiga i strategin ligger snarare i förslaget att tillsätta en utredning angående sänkandet av åldersgränsen för juridiskt könsbyte. Idag ligger gränsen vid 18 år, en ålder som i Sverige förknippas med att bli myndig och då vi får börja ta mer ansvar, t.ex. genom att köra bil eller dricka alkohol. Att då inte anse att denna myndighetsgräns krävs för något så stort och konsekvensbelagt som att byta kön visar på att fötterna svävar en bra bit över det som kan anses vara rimligt tänkande.

Citatet Ullenhag står bakom i SvD-artikeln angående regeringens strategi diskuterar situationen för 15- och 16-åringar. Är verkligen ungdomar i den åldern mogna nog att kunna ta ett beslut om detta? Hur många 15- och 16-åringar vet egentligen vad som är bäst för dem själva i såna här frågor?

Förhoppningsvis kommer regeringens utredning i ämnet ge en mer nyanserad bild än den som Ullenhag målar upp.

SvD

Vad är neutralt?

Vi lever i en tid där modet är att allt ska vara “könsneutralt”. Barns uppfostran ska vara “gränsöverskridande” och “normkritik” kan man aldrig få för mycket av. Men frågan om vad som egentligen är neutralt och om det är något som är möjligt, eller ens önskvärt, att sträva efter ställs alldeles för sällan.

Den som använder ovanstående begrepp för att argumentera verkar göra någon sorts antagande att det finns ett tillstånd (eller i alla fall att det ska vara möjligt att skapa ett sådant tillstånd) där alla typer av normer och traditioner förlorat inflytande i hur vi formas som individer. I detta antagande är det även så att biologi inte spelar någon roll, inte ens längdskillnader mellan män och kvinnor är något som är av Gud givet utan är något som går att korrigera med lite normkritik.

Antagandet, eller drömmen, om det neutrala existerar inte bara inom feminism utan rör mer eller mindre alla frågor som har med identitet att göra. Från mångkultur och religion till sexuella läggningar finns det perspektiv som jagar det neutrala och saker som dop och hur vi använder språket lyckas på något sätt vara ondskefulla ting som försvårar kursändringen mot det neutrala när man föds in och uppfostras i en identitet.

Människan är inte ett oskrivet blad. Bladet är redan nedkladdat med några skisser och anteckningar från livets början, något som  delvis är från biologin men även från normer. Men bara för att normer finns betyder det inte att de av naturen är onda och måste förändras eller förstöras. Normer, traditioner och konventioner är inte kedjor som tynger ner oss. Vi behöver normer. Som individer och som samhälle mår vi bra av att veta att vi inte simmar runt i ett normlöst hav utan att vi är ännu en länk i en kedja som sträcker sig längre bak än någon kan se. Med moraliska måttstockar på vad som är rätt och fel vet vi var vi har oss själva och våra medmänniskor, en känsla som är viktig för stabiliteten och tryggheten i ett samhälle.

Det går heller inte att sudda ut det som står på bladet utan att ersätta det med något nytt. Att vara emot existerande normer och sätt att ordna samhället på kan aldrig ursäktas med att vara “neutral” inför normer. Det är alltid en strid mellan normer och i den striden ligger bevisbördan för nytta hos det nya och oprövade, inte det bestående och hävdvunna.

Så sluta jaga det påstått neutrala! Att jaga ett ouppnåerligt tillstånd som påstås vara neutralt leder i bästa fall till en resultatlös kamp som skett förgäves. I värsta fall hamnar man i radikalismens och det revolutionäras hamsterhjul där den snabba förändringen endast leder till att goda värden som ackumulerats genom tiderna går förlorade utan en chans att komma tillbaka.

Jag tror inte på att det perfekta samhället går att uppnå men om vi i alla fall vill komma en bit åt det hållet vet jag att det inte går utan tron på det hävdvunna och visdomen hos det som fanns här innan vi själva gjorde det.