18010068_10155134173598898_2061551452890208639_n Svenska Konservativa Profiler – Recension STARTBILLEDE.JPG Översättning av Edmund Burke gustavadolf The Invention of Tradition

Grattis till vågmästarrollen, V

December 28, 2014

Går det att säga något annat till Vänsterpartiet? Även om Löfven, med fackliga förhandlingstekniker och varslingar, framstår som segraren över Alliansen med decemberöverenskommelsen har Vänsterpartiet tillskansat sig, även utan ministerposter, mer makt än de troligtvis någonsin haft tidigare. Överenskommelsen, som bygger på att den största “partikonstellationen” ska få sin budget och statsminister “igenomsläppt” av den mindre partikonstellationen, gör Socialdemokraterna och Miljöpartiet beroende av Vänsterpartiet eftersom att Alliansen har fler riksdagsledamöter än S+MP. För att räknas som största konstellation måste man ha med Vänsterpartiet vilket gör Vänsterpartiet till de facto vågmästare. Samtidigt lovar Alliansen att lägga ned sina röster för kommande vänsterbudgetar vilket innebär att Löfven inte behöver oroa sig för att gå för långt åt vänster och förlora sitt stöd i riksdagen på grund av det (som han också gjorde vid budgetomröstningen för några veckor sedan).

Det har upprepats att Sverige har en lång historia av minoritetsstyre, både med enkammar- och tvåkammarriksdag. Även om det är sant i sak att det normala i Sverige är att ha en regering beståendes av partier som endast utgör en minoritet i riksdagen så har detta inte inneburit att regeringen fått fritt spelrum av oppositionen. Tvärtom har minoritetsstyret bidragit till att vi fått den tradition av samförstånd och, som verkar vara modet just nu, ansvar. När en regering förstått att den inte kommer få igenom sin egen budget ligger det därför hos dem att anpassa den budgeten för att den ska gillas bättre av riksdagen. Om något sånt stöd inte går att få bör statsministern avgå och lämna plats åt någon annan att bilda regering. Om inget av det går är svaret extra val. Det går därför knappast att påstå att överenskommelsen vilar på någon historisk grund i svenska sammanhang.

Enligt handslaget ska överenskommelsen gälla till 2022. Betyder det att Alliansen är fullt villiga att fortsätta med att i åtta år stödja en regering och budget som är dikterad av Vänsterpartiet? Alliansen beskylldes både under och efter valrörelsen för att ha saknat visioner och snarare spelat alldeles för mycket på regeringsduglighet och statsmannamässighet samt, framförallt, att man håller vad man lovar. Hur ska man få en chans att åter bli ett regeringsalternativ som vinner val med stora visioner för Sverige när man sätter sig själv i rollen som passivt stödhjul till en vänsterregering? Hur kan man ge sig själv rätten att i valrörelsen 2018 kritisera saker regeringen genomfört när det skett med ens eget, om än passiva, stöd?

I en demokrati är det alltid mer gillat av väljare att vara för något än att vara mot något. Oavsett nobla motiv kommer inte väljare uppskatta att Alliansen begår politiskt självmord och fråntar sig själva rollen som aktiv opposition (även om man påstår något annat). Väljare kommer inte belöna Alliansen för att man “tagit ansvar” för att stänga ute Sverigedemokraterna. Alliansens väljare vill att Alliansen ska genomföra politiken de fick mandat av folket att genomföra. Även om man siktar på att lättare kunna regera efter 2018 är en viktig fråga att ställa sig om väljarna ens kommer komma ihåg vad Alliansen är när man inte kämpat för att få sin politik igenom på fyra år.

Ordförande

comments powered by Disqus