18010068_10155134173598898_2061551452890208639_n Svenska Konservativa Profiler – Recension STARTBILLEDE.JPG Översättning av Edmund Burke gustavadolf The Invention of Tradition

Nakenhetens Historia

March 14, 2014

Det finns en fascination med människokroppen. Det är någonting lockande, men samtidigt någonting stötande. Vi kunde nyligen läsa om att vice talman Susanne Eberstein (S) fått nog av den barbröstade tavlan av G E Schröder som hängde i riksdagens gästmatsal, och lät den bli nedplockad. En tavla som hängt där sedan 1983. Varför? ”Det är en feministisk fråga”, låter Eberstein oss veta. Att tavlan representerar Juno – och således den högsta gudinnan i romersk mytologi, kvinnornas beskyddare – är mindre relevant. Tavlans historiska kontext, alltså målad under 1700-talet, är även det irrelevant i jämförelse med ”män som tittar på oss kvinnor”.

Även Lars von Trier har hamnat på tidningarnas kultursidor efter sin nya film ”Nymphomaniac”. Eftersom jag inte själv sett filmen kan jag inte uttala mig i sak, men den har blivit kallad för porrfilm å ena sidan och å andra sidan fått beröm för att odla radikal feminism. Senaste nytt är att den förbjudits i Turkiet.

Vad om denna tillsynes paradoxala kroppsfixering/distansering? Hur skall vi ha det egentligen? Konstverk har nu, som under 1400-talet med ”The Birth of Venus” av Botticelli, eller 1500-talet med ”Fête Champêtre” av Giorgione, avbildat avklädda damer. En lång lista kan göras, och avklädda män är inga undantag. Möjligen är det på detta vis till följd av konstnärernas vilja att avbilda verkligheten sådan den är beskaffad. Det jag frågar mig är om vi inte blivit allt för fixerade vid det kroppsliga? Är det verkligen G E Schröders tavla i sig som är provocerande, eller är det Ebersteins tolkning som gör att den ses som provocerande? Detta kan man kontrastera mot ett verk som utger sig för att vara provocerande i sig, vilket får oss att känna denna provokativa känsla. Eller ingenting. Man kan välja att i G E Schröders verk se en gudinna från romersk mytologi, eller en naken kvinna.

Kulturhistorikern Kenneth Clark skriver följande om nakenhet i sin bok ”The Naked and the Nude”:

“The nude gains its enduring value from the fact that it reconciles several contrary states. It takes the most sensual and    immediately interesting object, the human body, and puts it out of reach of time and desire; it takes the most purely rational concept   of which mankind is capable, mathematical order, and makes it a delight to the senses; and it takes the vague fears of the unknown  and sweetens them by showing that the gods are like men and may be worshiped for their life-giving beauty rather than their  death-dealing powers.”

Det är ett avståndstagande från tanken om kroppen som medel. I kärleksakten, skriver Sartre, blir den andre sin kropp, och på så  vis förlorar denne sin subjektivitet i ögonen av den älskade. En smekning kan räcka för att väcka själen i kroppen.

I någon mån kan denna utveckling från fascination till förkastelse ledas tillbaka till den sexuella revolutionen då människan till slut blev herre över sin egen kropp. Ingen skall få hindra mig från att sälja min kropp om jag så skulle vilja. Men det är just här den moraliska aspekten dyker upp – vad är det för syn samhället skall ha på samlag? Till följ av den sexuella revolutionen har allt tal om moral slängts ut ur fönstret, men som Scruton skriver: ”If there is a relevant moral question it is that of consent–though why it is so much worse to have sex with an unwilling victim than it is to tickle her, no advocate of sexual liberation has ever explained.” Alla handlingar mot någons vilja borde i logikens namn vara lika förkastliga.

Feministisk estetik är intresserad av kroppen. Den framträder ofta i en viss form, i ett visst rum i en viss tid. Den är förskönande och oftast sexistisk. Stanford Encyclopedia of Philosphy skriver bland annat att: ”There are numerous ways to challenge the traditional aesthetic values expected in the female body, with disturbing emotional effects that make the audience question those values and their comprehensiveness.” Min tolkning är, som jag redovisat för ovan, att vi hamnat i en fixering vid kroppen i sig. Kroppen är mänsklig. Kroppen har vi alltid med oss, och den är själens yttre sköld. En retuscherad reklamaffisch är någonting annat, men Juno i riksdagens gästsal är ett försök att göra gudarna mänskliga. Det är onekligen så att vissa män också väljer att se just en naken kvinna, men här är det fråga om hur man bör se ett verk och inte hur det är i dagsläget. Detta är väl ändå grunden till diskussioner?

Och det är precis sådana här diskussioner vi bör ha. Frågan om det finns ett värde att tillskriva konstverk eller om allting är subjektivt tyckande är relevant. Scruton menar att det finns objektiv skönhet, värd att slå vakt om. I en artikel i Axess (Nr 5, 2009), står det att läsa att Scruton menar att ett konstverk kan menas vara vackert om det ger uttryck för ”giltiga och förhöjda former för mänsklig erfarenhet – former i vilka det mänskliga livet kan blomma i enlighet med dess inre behov och uppnå den sorts förverkligande som vi bevittnar i Sixtinska kapellets tak, i Parsifal eller i Hamlet.” Påståendet handlar som sagt om verket i sig, och inte min smak. Ytterligare ett argument han framför är att ”det sköna är nödvändigt för ett gott mänskligt liv” – och här citerar jag ordagrant: ”Skönhet, skriver Scruton, talar till oss om mänskligt fullkomnande, ’inte om saker som vi vill ha, utan om saker som vi bör vilja ha, eftersom den mänskliga naturen fordrar dem.’ Vi behöver inte vara överens om vad som är skönt för att kunna enas om att skönhet är viktigt för oss”.

Vidare kan vi läsa följande ur en studie om just nakenhetens historia: ”In contemporary art, with our modern knowledge from Freudian psychology of submerged (or not so submerged) sexual urges just beneath the surface of human life, depictions of nudity seem more and more often to be deliberately obscuring the fine line between art and pornography.” Detta skriver Ellen Graves, lektor vid University of Dundee, om dagens konst. Moderna projekt är inte längre intresserade av det verkliga. Det är intresserat av det originella. Den feministiska konstvåg, som SEP nämner, som utmanar traditionella skildringar har själv blivit norm. Och vad händer när ens egna dogmer blir till norm?

I en artikel om konservatismens roll i samhället, publicerad i Newsmill ett tag sedan, återberättas H C Andersens berättelse om Kejsarens nya kläder. Den går som bekant ut på att två bedragare lovar kejsaren att de kan sy upp de vackraste kläderna någonsin. Men det är bara de som duger för sitt ämbete som kan se tyget. Kejsaren blir intresserad och betalar bedragarna. Senare besöker kejsarens ämbetsmän bedragarna som låtsas jobba hårt, men inget tyg syns till. Ämbetsmännen berättar dock för kejsaren att det ser fantastiskt ut för att inte visa sig odugliga. Slutligen får kejsaren kläderna, som han inte heller ser. Men han tar på sig dem för att inte verka oduglig. Han beger sig ut på parad och möts av… glädjerop! Folket spelar med. Ända tills en pojke ropar ut ”men han har ju inga kläder på sig!”.

Det är där en konservativ konstkritik, eller allmän samhällsroll kan finnas. Vår konstkritik må kallas gammeldags, reaktionär med mera. Men sanningen är att det modernistiska projektet aldrig skulle klara sig utan oss. Det är snarare beroende av oss, för att inte allt skall bli likgiltigt. Det är dags för några att se igenom allt tal om att gammal konst är ondskefull och modern konst upplyst. Kejsaren har slutligen blivit påkommen.

Karl Gustel Wärnberg, mars 2014

comments powered by Disqus